September 2016
Tillsammans med Ragni och Mike flög jag och Henry till Gatwick där vi hyrde en bil som skulle ta oss genom den sydvästra delen av England.
Publunch i Horseham, kaffepaus i Winchester och sen började vi leta efter logi för natten. Det visade sig inte vara det lättaste. Fullt överallt. Det började bli mörkt men till slut lyckades vi boka via internet ett boende på Lord Haldon Hotel, på ett ställe som heter Dunchideock utanför Exeter.
Och innan vi hittade dit. Jadå, vi hade GPS, men den tog oss längs en slingrig väg till en ödslig plats där vägen plötsligt tog slut. Vi körde en bit tillbaka och såg en skylt där vi skulle ringa för vägbeskrivning till hotellet. Och till slut hittade vi rätt. Men det var sent och nånstans hade det strulat med bokningen så att vi endast hade bokat ett rum. Det ordnade sig dock och trots att resaurangen redan var stängd så fick vi beställa mackor som vi sköljde ned med en pint innan vi gick och la oss.
Nästa morgon körde vi genom smala vägar till vackra kuststaden St Ives i Cornwall där vi åt lunch. Vi hade tänkt övernatta där, men stället kryllade av turister så vi körde vidare till Penzance där vi tog in på Cliff Hotel (egentligen ett B&B). Vi kliver in i ett litet, mörkt… ja, är det receptionen? Ja, där finns ett skrivbord i alla fall, full med papper, ligger även högar av papper på golvet bakom skrivbordet.
Så kommer Stephen in – han liknar ingen hotellägare vi sett tidigare, rena motsatsen faktiskt. Grått stripigt hår, ovårdat skägg, röda ögon, gula tänder, nötta jeans och en smutsig t-shirt, nånstans mellan 50-60 år. Men han välkomnar oss med ett stort leende, röjer undan lite papper för att komma åt datorn där han registrerar in oss. Vi hade bokat ett rum utan badrum i rummet och Ragni och Mike hade bokat ett med badrum. Stephen visade oss till våra rum och sen bytte vi rum med varann – han hade gett oss rätt nyckel men visade oss till fel rum.
Rummen var väl ok, lite dammkorn och fläckar har man ju inte dött av 😉
Stephen – en vänlig man som verkade göra allt på det här stället. Han bytte bara lite kläder mellan varven. Till frukosten hade han bytt om till ett vitt smutsigt förkläde och en platt kockmössa. Han lagade frukost… och var noga att påpeka att allt var lokalproducerat. Äggen kom ut gråa och baconen var lite väl svarta i kanterna. Annars var frukosten ok… tills Ragni hittade ett hårstå i den hemmagjorda marmeladen. Och där dog Henrys aptit 🙂
Vi hade en teori om varför Stephen hamnat i den här positionen:
Hotellet har varit i familjens ägo sedan 1923 och nu hade Stephen fått axla manteln som hotellägare, utan att han egentligen ville det. Men han gjorde det för att göra sin mamma till viljes (en gammal kvinna i rullstol som åt sina middagar i matsalen tillsammans med sin assistent). Annars hade han nog mycket hellre jobbat heltid i den lite skumma databutik han hade i källaren.
Dolphin Tavern i Penzance.
Segelbåtar på torra land i Penzance.
Nästa dag tog vi bilen och besökte Lands End, det brittiska fastlandets västligaste punkt. Sen körde vi till Marazion där jag och Henry besökte slottet på St. Michael’s Mount dit man kunde promenera vid lågvatten. Slottet har varit i familjen St Aubyns ägo sen ca 1650. Ragni (som inte ser tjusningen med slott och sånt) och Mike vandrade i samhället och vi möttes för en publunch på The Kings Arms i Marazion.
Körde sen tillbaka till Penzance men vi ville se mer av landsbygden så vi körde till Lizard– en pittoresk liten fiskeby – där vi strosade runt bland alla gamla fina stenhusen. Och när det blev dags för ”Afternoon Tea” så vi beställde smarriga Cream Tea på Coast Coffee Bar & Bistro mitt i byn.
I Penzance hittade vi puben Dolphin Tavern som låg precis i en korsning och en vägkurva. Här satt vi så nära vägen att bilarna nästan nuddade min bak när dom körde förbi.
I takt med att tidvattnet sjunker promenerar vi mot St. Michael’s Mount i Marazion för att titta på slottet.
Slottet på St. Michael’s Mount.
Ett smalt hus mellan två vägar i Marazion.
På The Kings Arms i Marazion intogs dagens lunch.
Vi hade bokat två nätter hos Stephen men var inte så sugna på frukost just där nästa morgon, så vi checkade ut tidigt och körde iväg mot Port Isaac, med en avstickare i en liten vacker ”mushåla” som heter Mousehole i Newlyn.
Port Isaac – ytterligare en pittoresk liten fiskeby – heter Port Wen i tv-serien Doc Martin. Här åt vi en god brunch på The Old School.
Sen körde vi genom Exeter till Frome, där vi tog in på The Old Bath Arms. Men innan vi hittade puben fick Mike köra längs riktigt smala kullerstensgator, så smala att fick man möte var en av bilarna tvungen att backa till nån lämplig lucka. The Old Bath Arms är en pub med fyra stora temadesignade dubbelrum.
Efter en öl i härlig solsken på pubens terass tog vi en promenad längs de smala kullerstensgatorna.
Port Isaac (Port Wen i tv-serien Doc Martin).
Efter en god frukost på Old Bath Arms satte vi oss i bilen mot Burford med en mellanlandning i Bath där vi strosade runt ett par timmar och lyssnade på gatumusikanter och såg det Romerska badet med sina naturligt heta källor. Vi var inte så badsugna så vi strosade vidare.
Jag hade fått tips från fd kollegan Kerstin, som numera bor i Chipping Norton, att gå och äta en ”Bath Bun” på Sally Lunn’s Eating House – Baths äldsta hus där en Sally Lunn bodde kring 1680. Jag och Henry valde att följa Kerstins råd och gick till Sallys. Och det var verkligen riktigt goda bullar! Man beställer en bulle (rätt stor i format) som delas i två halvor och sen finns det en hel del olika fyllningar att välja till – salt eller sött, vilket som. Vi tog en med kanelsmör – supergott!
Ragni och Mike satte sig på ett café vid Bath Cathedral där de kunde lyssna på gatumusik och se på folkvimlet.
När vi skulle iväg från Bath så hade vår bil blivit inparkerad av nån tjockskalle. Ingen chans att vi skulle kunna ta oss ut hur killarna än försökte. Som tur var kom kvinnan som hade sin bil intill våran strax efteråt. Hon hade utrymme att backa sin bil lite längre ut än oss och tog sig försiktigt ut mellan bilarna. Det var fortfarande trångt för oss, men till slut kunde killarna baxa ut bilen och vi kunde fortsätta vår resa.
Så småningom kom vi till den idylliska lilla staden Burford i Cotswold, där vi checkade in på The Golden Pheasant, precis mitt i stan.
Vår sista dag längs de engelska vägarna. Efter en riklig frukost satte vi oss åter i bilen. Ragni hade läst om en gammal liten by som sägs vara en av Englands vackraste byar – Lacock. Ca 170 personer bor i denna lilla by, som är grundad så tidigt som 1232 och nästan alla byggnaderna är bevarade från 1700-talet och tidigare. Byn är väl mest känd för att synas i ett par Harry Potter-filmer.
Här gick vi in Sign of the Angels där vi beställde kaffe och kaka innan vi fortsatte mot Windsor. Vi stannade i Oxford för en publunch… ja, det blev många publuncher, men det var också tanken med vår lilla semester.
I Windsor ville jag naturligtvis besöka Windsor Castle– det ville inte Ragni, så hon och Mike tog en sightseeing tour i en båt vilket var uppskattat. Henry följde vänligt nog med mig (gissar mer pliktskyldigast än av eget intresse 🙂 Slottet är riktigt stort och förutom Drottning Elisabeth II – som bor här under helgerna – bor och arbetar här ungefär 500 människor till.
Efter ett par glas vin/öl (förutom Mike, vars tur det var att köra) så körde vi till Gatwick airport där vi lämnade bilen och checkade in på bloc hotel för natten. Och efter en avslutningsmiddag kröp vi i säng i vår lilla krypin.
Vi tycker nog alla att vi hade kunnat ha ett par dagar till i England. Riktigt fint och mysigt, gott och trevligt.
De mindre vägarna är riktigt mysiga att köra igenom, och det är vanligt att trädkronorna växer över vägarna så att de bildar fina tunnlar som man kör igenom. Dessa ”tunnlar” beskärs med jämna mellanrum för att inte störa trafiken. Dock är sikten – speciellt för de som sitter i baksätet – begränsad p g a träd och de lite högre stenmurarna som skymmer utsikten. Husen i vissa byar var så nära vägen att de som bodde i husen kunde öppna dörren och nästan hälsa varann i handen över vägen.
Trinity College i Oxford.
Mot Windsor Castle.
Windsor Castle.
Windsor Castle.
Persson Travels 