Beskrivning
Denna resa gick till Sydamerika, närmare bestämt till Cusco i Peru varifrån vi, efter några dagars acklimatisering, startar en fyra dagar lång vandring längs Inkaleden mot den heliga staden Machu Picchu (45 km). Maxhöjden längs leden är på 4200 möh. Tidpunkt för resan var 5-10 oktober 2009.
Cusco, Peru
Vi befinner oss i Cusco – en märkligt vacker stad mitt bland bergen på 3400 m höjd. Det känns mäktigt med alla berg runt om. Alla byggnader är av sten vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på bristen av träd. Höjden känns, men inte riktigt som vi väntat oss. Man blir lätt andfådd men än så länge inte mer än så.
Den knappt en timmes flygningen från Lima var en upplevelse i sig, när vi under hela flygturen befann oss över Anderna. En imponerande syn.
För övrigt gick flyget från Amsterdam till Lima otroligt bra. Kändes inte som de 13 timmar det faktiskt var och vi ger KLM mycket bra betyg. Överraskande god och fräsch mat, hyfsat med benutrymme, egen tv-skärm och i övrigt bra service.
Nu har vi hunnit flanera runt i stan, ätit soppa till lunch och druckit ett par koppar cocate för att motverka höghöjdsproblem. Vi har även vilat en stund på rummet. Nu är klockan halv sju på kvällen och vi ska äta middag.
Cusco, 3400 m ö h.
Det tog sin lilla stund att ta sig hit upp för att se Cusco uppifrån.
Blickar över Cusco-torget och La Catedral från fiket.
Tepaus.
Mot Ollantaytambo
Kanske att man känner lite av höjden ändå. Vi har båda haft lite ont i huvudet och stundtals känns det som att man inte får nog med syre. Men största problemet är ändå att vi båda lider av jetlag.
Igår besökte vi den mäktiga La Catedral, som ligger mitt på torget. Katedralen är som en skattkammare med över tusen antika oljemålningar och ofantliga guld- och silver-utsmyckningar inne i katedralen. Största och vackraste katedralen jag nånsin sett. Åkte sen buss upp bland bergen till Saqsayhuamán (uttalas ungefär som ”sexy woman”). Enorma stenformationer som byggdes av inkafolket för att hylla regn, blixt och åska.
På kvällen hade vi briefing med vår guide Fredi inför vandringen.
Efter frukost checkade vi ut från hotellet och klev i minibussen som tog oss genom heliga Inkadalen till Ollantaytambo, som ligger närmare utgångspunkten, där vi ska övernatta. Vi stannade till på några ställen och i Pisac fick vi vandra en timme längs en annan del av Inkaleden.
I Ollantaytambo besökte vi den arkeologiska platsen i byn och fick höra hur spanjorerna plundrade och förstörde det Inkafolket byggt upp för länge sen.
Ollantaytambo – en mysig liten bergsby.
Trafikkaos på Ollantaytambos smala gator.
Dag 1: Inkaleden
Ayill Lchachu Wayquey! (Hej mina vänner!)
I morse samlades vi på vårt hostel inför bussresan till Checkpoint Km 82 (2570 m ö h) varifrån Inkaleden startar. Vårt team bestod av mig, Henry, Fredi och fem porters (bärare).
Vi började vandringen kl 8.15. Till en början var leden rätt flack, men efter ca en timme började vandringen uppåt. Det bor folk längs leden, åtminstone upp till 3800 meters höjd. Folk som odlar majs, har kor, åsnor, höns, grisar, hundar, katter och lamadjur.
Naturen är helt oslagbar! Man känner sig verkligen liten bland alla dessa mäktiga berg.
Lunchen serverades i Huayllabamba (2980 m ö h). Sedan fortsatte vandringen uppåt genom Huayruru Valley. En riktigt tuff uppstigning där många korta pauser behövdes. Vi nådde campen Llullucha (3800 m ö h) kl 16.30 och hade nu avverkat 15 km. Vi var blöta av svett och helt utpumpade. Det började regna precis när vi nådde campen och fick tältet uppsatt strax efteråt och det kändes skönt att krypa in och byta till torra kläder innan middan.
Vi serverades en god och riklig middag med chokladpudding till efterrätt och middagen avslutades med cocate. Kl 19.30 gick vi och la oss. Det är kolsvart, endast stjärnorna lyser upp himlen. Det är kallt men det blir fort varmt i tältet och vi har riktigt sköna och varma sovsäckar.
Här börjar vandringen.
Urubamba floden.
En bit av Inkaleden.
Guiden Fredi berättar.
Dag 2: Dead Womans Pass
Vaknade tidigt och fick cocate serverad direkt in i tältet. Den stadiga frukosten bestod av färska frukter, joghurt, god müsli, fibervälling och pannkakor.
Kl 07 startade vi klättringen mot den högsta punkten, Dead womans pass på 4270 m höjd. Kl 8.30 nådde vi passet och fick vara först på toppen och njuta av utsikten och solen innan vandringen ner till 3600 m där vi serverades lunch i Pacaymayo. Lunchen var enorm och mycket god.
Kl 12, efter en timmes vila startade vi klättringen upp mot nästa pass, Runkuraquay High Pass, 4000 m ö h. På vägen upp passerade vi gamla Inkatemplen Runkuraqhay och Sayacmarka. Nådde passet kl 14, där blåste det rätt kallt så vi satt bara en liten stund och tog igen oss innan vandringen ner igen, vilket inte heller var så lätt. Att vandra neråt för ojämna stentrappor i flera km gör benen stumma. Vi nådde Chakiqocha campsite vid 16-tiden och ytterligare 15 km var nu avverkade.
Åter en god och riklig middag serverades och vi satt en bra stund och pratade med Fredi som berättade mer om Inkas historia och vi i vår tur berättade om Sverige.
Fredi är 29 år och utbildad guide som varje år vidareutbildar sig för att lära sig mer. Inkakulturen är viktig för Fredi. T ex vid varje måltid ger han den första skeden av soppan och första dropparna av drycken till ”moder jord” d v s häller ner på marken.
Det var en kall natt, men vi sov riktigt gott.
Dead Womans Pass, 4215 m ö h.
Dag 3: Wiñaywayna
Inkaflaggan.
En klar och solig morgon. Frukosten serverades under bar himmel och vyn var imponerande. Här kunde vi se snöklädda toppar och den högsta av dom – Salqantay (betyder ”hög berg”) mäter 6722 m ö h.
Vi började vandringen uppåt och nådde Phuyupatamarka ruinerna (3600 m ö h) kl 9.15. ”Pata” betyder terrass och det är i terrassform dessa Inka-bosättningar är byggda. Terrasserna användes till odlingar och medicinsk forskning. För Inkafolket var och (är) jorden helig och de tog till vara på allt från naturen och solen var viktigaste tillgången varför alla bosättningar var byggda på samma sätt för att ta tillvara på och hedra solen.
Vi hade nu nått den frodiga regnskogen. Nu gick leden åter neråt och besökte Intipata-ruinerna innan lunchen i Wiñaywayna campsite (2600 m ö h). Här skulle vi även övernatta och då hade vi vandrat ca 10 km i 5 timmar.
Här fanns den enda möjligheten att duscha under hela Inkaleden så man kände sig verkligen fräsch efter den duschen, även om det var sparsamt med strålarna. Vi hade turen att vara först på plats så vi slapp köa och hade varmt vatten, vilket inte alla hade.
Efter lunchen tog Fredi oss på en kort promenad till Wiñaywayna arkeologiska plats som anses vara den vackraste tempeln längs hela Inkaleden. Och det var verkligen en mäktig syn! Den är enormt stor och otroligt vacker och platsen är inte ens helt rensad utan mycket av ruinerna ligger fortfarande gömda under vegetationen. Wiñaywayna betyder ”För evigt ung”. Alla namnen är på Inkaspråket Quechua, det språk porters och invånarna längs Inkaleden talar.
Sen var eftermiddagen fri så vi bjöd Fredi på en öl från den lilla restaurangen och Fredi tog oss till hans favoritställe, på taket till restaurangen, där vi njöt av våra kalla öl och passade på att skicka sms eftersom det var det enda stället med täckning. Vi bjöd även våra porters på öl och cigarr. Efter middagen tackade vi och tog adjö av porters för på morgonen skulle vi fortsätta utan dem.
Salqantay berget, 6722 m ö h, bakom oss.
Dag 4: Machu Picchu
Väckning kl 04. Natten har varit varm och jag sov dåligt. Efter en bit frukost vandrade vi i mörkret ett par hundra meter till checkpointen för den sista etappen till Machu Picchu. Först en tuff vandring på 1,5 timmar till Inti Punku – Solporten, där vi skulle invänta soluppgången över Machu Picchu. Dock var det disigt så Fredi bestämde att vi skulle fortsätta ner till Machu Picchu. Där sken solen. Platsen är verkligen mäktig med sina terrasser och de olika bosättningarna.
Vi klättrade upp och ner för terrasserna medan Fredi berättade om de olika platsernas betydelse.
Machu Picchu (2280 m ö h) är döpt efter berget med samma namn. Ordet Machu Picchu är det quechuanska namnet och betyder ”den gamla toppen”.
Wayna Picchu – ”den unga toppen” – är den högre bergstoppen i inkastaden.
Amerikanen Hiram Bingham lär ha ”upptäckt” Machu Picchu år 1911, men sanningen är att platsen var redan känd 1874 av Perus regering.
Uppförandet av Machu Picchu påbörjades av inkahärskaren Pachacutic ungefär år 1450 och staden beboddes lite över 100 år, ungefär tills spanjorerna erövrade Peru år 1532. Machu Picchu låg dock lyckligtvis så avlägset att spanjorerna inte kom åt att plundra staden!
Här var nu otroligt varmt och krafterna var slut efter fyra dagars vandring, men det kändes bra att äntligen vara framme.
Efter ca tre timmar i Machu Picchu tog vi bussen ner till Aguas Calientes – en stad som helt lever på turismen. Vi åt lunch och lyssnade på levande inkamusik i folkvimlet. Strax innan vi skulle ta tåget tillbaka till Ollantaytambo bjöd vi Fredi på en sista öl och tog sen farväl. Tågresan tog två timmar och bussen till Cusco ytterligare två timmar. Kl 21.30 var vi framme på hotellet, packade våra väskor och stupade i säng.
Tupác nanchis gamac! (På återseende).
Blickar mot Wayna Picchu (Den unga toppen).
Boplats på Machu Picchu.
Machu Picchu (2280 m ö h).
Persson Travels 